Med en egen ton och nära människan
Porträtt av Robin Bryntesson
Text och foto: Susanne Kvarnlöf
Publicerad i Allt om diabetes 1/2019
Ingenting är omöjligt
När skidåkaren Robin Bryntessons läkare sa att han bara skulle klara en halvtimmes träning om dagen vägrade han att lyssna. Vikten av att tro på sig själv är något han i dag vill förmedla på sina diabetesläger för barn och unga.
– Jag kan klättra upp i det där trädet och hänga i grenen, säger Robin Bryntesson och pekar upp på den 40 meter höga, tjocka tallen som står vid Storsjöns strand i Östersund.
– Det är för högt Robin, säger Frida Linnér och tillägger att grenarna dessutom ser murkna ut.
Robin och Frida har delat 15 år tillsammans. Hon är fyrkantig, han är flexibel. Han gasar och hon bromsar. De kompletterar varandra, för det Robin tycker är tråkigt tycker Frida är roligt och tvärtom. Det passar bra att hon står för strukturen och han det spontana när de driver familjeföretaget Sockertoppen tillsammans.
Robin Bryntesson har åkt längdskidor i ett varuhus och passerat mållinjen på händer flera gånger.
– Stå på en hand är svårare, säger han.
Robin Bryntesson är född i den lilla byn Rossön i Jämtland. ”Den lilla killen i den stora rosa mössan” var det som Rossöborna kallade honom, eftersom han alltid åkte längdskidor frenetiskt i en för stor rosa mössa som hela tiden gled ner och täckte ögonen. Längdskidor var det han levde för och när han började på skidgymnasiet i Sollefteå var det ett lyft.
– Det var himlen på jorden och jag tog stora kliv träningsmässigt. I Rossön hade jag bara sett älgar och björnar, men här fanns det tjejer, säger han och skrattar.
Från att som bäst ha åstadkommit en 38:e plats i ungdoms-SM tog han junior-SM-guld som 16-åring.
– Efter tävlingen gick luften ur mig och jag berättade för pappa att jag drack som en kamel och kissade som en häst.
Robins pappa som har diabetes, tog ett blodsocker på Robin och det stod high på mätaren.
– Pappa har aldrig pratat om det, jag visste att han hade sockersjuka men jag visste knappt vad det var.
När läkaren bekräftade att det var diabetes typ 1 som Robin fått, gjorde Robin som han brukar göra: han gick sin egen väg. Han lyssnade inte när läkaren sa att han inte längre kunde idrotta på det sätt han gjort hela sitt liv. Stavgång i 30 minuter per dag var vad läkaren rekommenderade- vilket triggade Robin till att bevisa att det går att vara skidåkare på elitnivå och samtidigt ha diabetes.
– Jag testade mycket grejer, skickade pulsfiler och blodsockerkurvor till läkaren Peter Adolfsson i Göteborg. Jag slog mig själv med staven för att framkalla adrenalin och på så vis höja blodsockret, om det behövdes inför eller under tävling- inget jag rekommenderar. Jag blev manisk och levde bara för skidor och diabetes.
På meritlistan finns ett junior-VM guld och två U-23 VM-guld, bland annat i norska Stryn där Robin knep guldmedaljen före Marcus Hellner och Petter Northug. SM-guld och SM-silver i lagsprint och i världscupen en seger i lagsprint i Vancouver med Emil Jönsson. Vid Paralympics 2018 i Pyeong Chang var Robin Zebastian Modins guide när han tog silver i sprinttävlingen. Efter varje framgång och varje gång Robin passerade mållinjen var det läkarens ord han tänkte på.
– Sprint kanske är värsta sporten att hålla på med om man är diabetiker, eftersom det är mycket av och på. Jag kunde hålla samma fart som mina kompisar och många gånger tänkte jag på läkaren som sa att jag inte skulle klara det här.
I år kommer Sockertoppen ha fem läger, bland annat ett läger som riktar sig till föräldrar och barn mellan 0–9 år.
– Vi har fantastiska ledare som är volontärer, säger Frida Linnér.
Det som har kommit att bli det bästa av allt för Robin är det som formades på en pizzakartong en natt, nämligen Sockertoppen. År 2011 startade han och Frida ett läger för barn och ungdomar med diabetes där man försöker visa att ingenting är omöjligt, trots sjukdomen.
– Alla mina projekt har genomsyrats av diabetes, jag har försökt göra något bra av det. Sockertoppen handlade om att ta det bästa från längdåkningsvärlden och det bästa från diabetesvärlden och smälta samman det.
Egentligen hade tanken funnits med honom redan som 16-åring när han fick beskedet om att han fått diabetes. Han började då googla på om det fanns idrottsläger för diabetiker, men hittade inget. Istället skapade han ett eget- och det har rullat på sedan dess. I somras var lägren i Östersund och 100 barn deltog. Hemsidan brukar krascha när de öppnar för anmälan och efter endast ett par minuter så är alla platser fyllda. Eftersom Robin inte vill tjäna pengar på barn så driver de in pengarna själva från sponsorer och genom att sälja rosa kläder. I starten var kanske inte affärssinnet Robins starka sida. Han tillverkade sockerbitar i cernitlera som man kunde hänga på jackan men det visade sig vara dyrare att framställa än vad de såldes för. Ett annat exempel var när Robins pappa förvånat tog emot två pallar med glasburkar och lock i Rossön.
– Jag plockade mycket bär med min mormor som barn och jag tänkte att jag skulle sälja ”Rossö-Robins sura lingon gör dig glad”. Jag tycker det är den perfekta efterrätten för diabetiker, jag sålde väl en burk bara, säger han och skrattar.
– Jag är inte elitsatsande längre men jag kommer aldrig att säga att jag slutar eftersom jag är en väldigt aktiv person. Jag kommer att fortsätta tävla, säger längdskidåkaren Robin Bryntesson.
Mycket annat har gått bra för Robin, rullskidor genom Sverige för att samla pengar till Sockertoppen, Youtube-serien ”High and Low” som Robin gjorde tillsammans med Peter Jihde och som handlade om diabetes och idrott. ”Diabetespodden” som Robin och Frida producerar tillsammans och Ski Team Novo Nordisk som är ett projekt för diabetiker som vill utmana sig i fysisk aktivitet. Robin medverkar i mediala sammanhang och liksom tidigare år är han sidekick på NRK under VM i Seefeld i Österrike. Och lingonefterrätten med det hemliga receptet, har serverats många gånger som efterrätt på lägret Sockertoppen.
– Nej, jag ger upp, han lyssnar ju aldrig, säger Frida och tittar upp mot tallen.
Järnviljan och envisheten gör att Robin har en förmåga att lyfta ögonen från hindren för att se målet. Han får försöka några gånger men till slut klättrar han upp i trädet och lyckas hänga på en gren i den rosa mössan som inte längre är så stor.
– Det gick ju, ropar han från grenen.
Susanne Kvarnlöf